Här blir jag kidnappad.

En gång i tiden var jag liten. Det trodde du inte, va?? När jag var sex veckor dök det upp två konstiga människor hemma hos mamma, gammelmatte, gammelhusse, unga gammelhusse, yngre gammelhusse, ännu yngre gammelhusse och unga gammelmatte. Det var inte heller farmor.

De konstiga människorna skulle titta på mina syskon. Tydligen mig också. Jag hälsade lite snabbt och sprang sedan desperat iväg och nosade på annat. Detta resulterade endast i ett "honom ska jag ha!" från den ena av de konstiga människorna.

Några sekunder senare satt jag i knäet på den konstiga människan. Jag rev henne på armen, tuggade på hennes haka och PEEEEEEEP. En vilt främmande människa höll i mig! Trots mina tappra försök till att få denna konstiga människa att dumpa mig, så skulle hon ha mig.

Och de konstiga människorna åkte därifrån. Och två veckor senare dök dom upp igen! Och nu hade jag badats. Och dom skrev papper! Sedan satt jag i en läskig sak som kallas bil (som jag idag älskar att åka i). Till mitt nya hem.

Jag och min nya matte var tvingade att sova i vardagsrummet. Jag krabblade upp i soffan ibland när jag saknade mamma lite för mycket.

Men i detta nya hem blev jag proffs på att hitta på hyss. Ja, ingen kan klå mig i det. På tomten stod det en badbalja. Där plaskade jag runt. Och sedan- in i full fart till köket, rejsa runt ett varv, och smita fort som attans innan jag blev fångad. Och fångad blev jag aldrig! Jag var för snabb. Det var lika kul varje gång storhusse eller stormatte ropar till matte: "Johannaaaaaa, nu har din hund stökat ner igen!!" och matte svarar: "men han är ju så pluttigduttig sööööt!"

Katterna har lärt mig en del också. Hur man snyggar till möbler till exempel.

Att hjälpa storhusse i trädgården älskade jag när jag var liten. Han klipper träd. Jag hjälpte till med buskarna han planterat. Men jag hade ingen sax. Jag använde kroppstyngd, tänder och klor. Buskarna blev jättefina! Jag var alltid lika stolt över mitt arbete.